När livet tar slut

Tidig höst 2008 dog min morfar. Han dog som en väldigt ensam man. Min kusin hittade honom död i hans lägenhet. Han hade legat där omkring en vecka. Han hade fallit så illa att lårbenet gått av och han kunde inte ta sig upp eller få hjälp.

Att dö så ensam som min morfar var redan innan det här hände en stor skräck i mitt liv. Rädsla och skräck inför döden tycks vara vanligt. För mig är rädslan för att dö ensam och utan att vara saknad det grymmaste sättet att dö på.

Min morfar hade inte behövt vara så ensam. Med 3 barn i livet, 11 barnbarn och mer än 20 barnbarnsbarn fanns det resurser. Men en stor familj är ingen garanti för att slippa dö i ensamhet. Hade han levt ett år till hade morfar hunnit fylla 90 år. Han hade ett långt liv bakom sig. Mer än sextio av de åren tillbringade han tillsammans med min mormor.

2004 dog min mormor efter många års kamp med och mot livet. Hon var en liten fågel som äntligen fick luft under vingarna.

Morfar blev de sista åren av sitt liv en ensam, bitter och elak man som vägrade ta emot hjälp. Det var hans val. Han vägrade ta emot hjälp via hemtjänst och ville inte ha något trygghetslarm, fastän han var i stor hjälp av båda. Några av mina kusiner kämpade på med att finnas där för honom trots det motstånd de möttes av. Han var envis som synden i att klara sig själv. Fastän det var så uppenbart att han inte klarade sig själv. Han hade kunnat haft så mycket bättre sista år om han inte hade varit så envist tjurig.

Min egen relation till morfar var problematisk. Jag var en utav få som inte lät mig kuvas. Jag vägrade anpassa mig och lyda. Under de sista åren av morfars liv träffades vi bara ett fåtal gånger.

Jag kan inte göra något annorlunda. Det som har hänt har hänt. Det gör ont i mig att tänka på det sätt som min morfar avslutade sitt liv.

När historien tar slut

Separationsångest! Det är det jag får när en riktigt bra bok är på väg att, och slutligen, oundvikligen tar slut. I en berättelse som fångar mig vill jag vara kvar. Vill fortsätta umgås med människorna i böckerna. Se hur deras liv utvecklas. En bok visar oftast bara upp ett brottstycke av de liv som människorna i historien lever. Jag vill veta mer.

Den här gången var föremålet för min uppmärksamhet den här lilla godbiten, som hållit mig vaken ett flertal nätter:

Läs den! Skriv fler riktiga brev!

Utvilad

När jag är utvilad hittar känslan tillbaks. Känslan av spirande glädje. Spännande händelser framför mig. Kroppen, hjärnan och själen måste få vila för att vara fyllda av energi. Att få vakna med en skön känsla på insidan gör att leendet är nära till hands.

Knoppande inspiration

Den våta filten av tårar och sorg har trängt undan och hindrat inspirationen och kreativiteten. Men så på uppmuntran av @tankesmulor började jag lite försiktigt med lite virkning igår. Filten blev lite mindre tung. Det gick lite lättare att andas. Framåt kvällen utmanade jag mig själv genom att plocka fram färger och något att måla på.

Det är en start. Får se vad det blir när det är klart. Lättnaden är stor över att det är kul att skapa och att det lättar så många tankar och känslor.

Avsaknaden av staffli blir väldigt uppenbar varje gång jag målar. Men det får bli i en annan tid när jag har mer plats. Det är trångt om utrymme redan. Fortsätter måla sittandes på golvet ett tag till.

En blöt filt av sorg

Så många tårar som har runnit. En kall hand av ångest har greppat mitt inre. Tårarna räckte inte som ventil. Till slut orkade jag inte gråta mer. Känslan som är kvar är en väldigt fysisk känsla av sorg. Sorg över ensamheten. Sorg över tomheten. Sorg över den familj jag inte har. Det är så svårt att acceptera ensamheten. Jag skäms över den ibland. Sorgen ligger som en tung, blöt filt på min själ. Tårarna är just nu slut. Men inte sorgen och ledsenheten.

Krama mig

Vill bara att du ska vara här och hålla om mig.

Skidåkning på italienska

Har spenderat en vecka i Dolomiterna. Njutit av sol och skidåkning. Upp med första liften och sen fullt ös är det sätt som jag oftast åker utförs på.

Italienarna kan det här med att njuta av livet. Åtminstone de som hänger i backarna i Alta Badia.

De kommer släntrande till backarna på förmiddagen. De flesta vuxna tycks prioritera ett par snygga solglasögon före hjälm. Det är viktigt med pauser, så efter några åk är det dags för vätskepaus. En öl eller ett glas vin innan kl 11 är vanligt. Några fler sköna åk och sen är det dags för lunch i solen. Lunchen kombineras gärna med siesta. Framåt eftermiddagen är det dags att skida ner.

Väldigt klyschigt och lite fördomsfullt beskrivet, men det finns en charm i förhållningssättet. Är det semester så är det och då ska livet njutas. I skidåkning på italienska ingår inte mitt sätt att åka tills kroppen skriker nej och tårarna rinner av frustration. Jag har en del att lära i att njuta av livets goda när tillfälle finns.